Böjningsformer av verbet 'att bli tydlig'


nutid
dåtid
subjunktiv
jussiv
jag
'aDiHu
أَضِحُ
jag - nutid
waDaHtu
وَضَحتُ
jag - dåtid
'aDiHa
أَضِحَ
jag - subjunktiv
'aDiH
أَضِح
jag - jussiv
du (m)
taDiHu
تَضِحُ
du (m) - nutid
waDaHta
وَضَحتَ
du (m) - dåtid
taDiHa
تَضِحَ
du (m) - subjunktiv
taDiH
تَضِح
du (m) - jussiv
du (f)
taDiHiina
تَضِحِينَ
du (f) - nutid
waDaHti
وَضَحتِ
du (f) - dåtid
taDiHii
تَضِحِي
du (f) - subjunktiv
taDiHii
تَضِحِي
du (f) - jussiv
han
yaDiHu
يَضِحُ
han - nutid
waDaHa
وَضَحَ
han - dåtid
yaDiHa
يَضِحَ
han - subjunktiv
yaDiH
يَضِح
han - jussiv
hon
taDiHu
تَضِحُ
hon - nutid
waDaHat
وَضَحَت
hon - dåtid
taDiHa
تَضِحَ
hon - subjunktiv
taDiH
تَضِح
hon - jussiv
vi
naDiHu
نَضِحُ
vi - nutid
waDaHnaa
وَضَحنَا
vi - dåtid
naDiHa
نَضِحَ
vi - subjunktiv
naDiH
نَضِح
vi - jussiv
ni (m)
taDiHuuna
تَضِحُونَ
ni (m) - nutid
waDaHtum
وَضَحتُم
ni (m) - dåtid
taDiHuu
تَضِحُوا
ni (m) - subjunktiv
taDiHuu
تَضِحُوا
ni (m) - jussiv
ni (f)
taDiHna
تَضِحنَ
ni (f) - nutid
waDaHtunna
وَضَحتُنَّ
ni (f) - dåtid
taDiHna
تَضِحنَ
ni (f) - subjunktiv
taDiHna
تَضِحنَ
ni (f) - jussiv
de (m)
yaDiHuuna
يَضِحُونَ
de (m) - nutid
waDaHuu
وَضَحُوا
de (m) - dåtid
yaDiHuu
يَضِحُوا
de (m) - subjunktiv
yaDiHuu
يَضِحُوا
de (m) - jussiv
de (f)
yaDiHna
يَضِحنَ
de (f) - nutid
waDaHna
وَضَحنَ
de (f) - dåtid
yaDiHna
يَضِحنَ
de (f) - subjunktiv
yaDiHna
يَضِحنَ
de (f) - jussiv
ni två
taDiHaani
تَضِحَانِ
ni två - nutid
waDaHtumaa
وَضَحتُمَا
ni två - dåtid
taDiHaa
تَضِحَا
ni två - subjunktiv
taDiHaa
تَضِحَا
ni två - jussiv
de två (m)
yaDiHaani
يَضِحَانِ
de två (m) - nutid
waDaHaa
وَضَحَا
de två (m) - dåtid
yaDiHaa
يَضِحَا
de två (m) - subjunktiv
yaDiHaa
يَضِحَا
de två (m) - jussiv
de två (f)
taDiHaani
تَضِحَانِ
de två (f) - nutid
waDaHataa
وَضَحَتَا
de två (f) - dåtid
taDiHaa
تَضِحَا
de två (f) - subjunktiv
taDiHaa
تَضِحَا
de två (f) - jussiv

Imperativ

du (m)
DiH
ضِح
du (m) - imperativ
du (f)
DiHii
ضِحِي
du (f) - imperativ
du (dual)
DiHaa
ضِحَا
du (dual) - imperativ
ni (m)
DiHuu
ضِحُوا
ni (m) - imperativ
ni (f)
DiHna
ضِحنَ
ni (f) - imperativ

Verb i dåtid böjs genom att slutet ändras.

Verb i nutid böjs genom att både början och slutet av ordet ändras.

Den vanligaste nutidsformen är imperfekt indikativ, den kallas jag bara nutid i tabellen ovan.

Subjunktiv (som även kallas imperfekt subjunkiv) används efter subjunktivpartiklarna att och kommer inte att.

Jussiv (som även kallas imperfekt jussiv) används bland annat efter partikeln lam för att negera dåtid.

Imperativ används vid uppmaningar.