Böjningsformer av verbet 'att ligga, vara placerad'
nutid
dåtid
subjunktiv
jussiv
jag
'aqa3u
أَقَعُ
jag - nutid
waqa3tu
وَقَعتُ
jag - dåtid
'aqa3a
أَقَعَ
jag - subjunktiv
'aqa3
أَقَع
jag - jussiv
du (m)
taqa3u
تَقَعُ
du (m) - nutid
waqa3ta
وَقَعتَ
du (m) - dåtid
taqa3a
تَقَعَ
du (m) - subjunktiv
taqa3
تَقَع
du (m) - jussiv
du (f)
taqa3iina
تَقَعِينَ
du (f) - nutid
waqa3ti
وَقَعتِ
du (f) - dåtid
taqa3ii
تَقَعِي
du (f) - subjunktiv
taqa3ii
تَقَعِي
du (f) - jussiv
han
yaqa3u
يَقَعُ
han - nutid
waqa3a
وَقَعَ
han - dåtid
yaqa3a
يَقَعَ
han - subjunktiv
yaqa3
يَقَع
han - jussiv
hon
taqa3u
تَقَعُ
hon - nutid
waqa3at
وَقَعَت
hon - dåtid
taqa3a
تَقَعَ
hon - subjunktiv
taqa3
تَقَع
hon - jussiv
vi
naqa3u
نَقَعُ
vi - nutid
waqa3naa
وَقَعنَا
vi - dåtid
naqa3a
نَقَعَ
vi - subjunktiv
naqa3
نَقَع
vi - jussiv
ni (m)
taqa3uuna
تَقَعُونَ
ni (m) - nutid
waqa3tum
وَقَعتُم
ni (m) - dåtid
taqa3uu
تَقَعُوا
ni (m) - subjunktiv
taqa3uu
تَقَعُوا
ni (m) - jussiv
ni (f)
taqa3na
تَقَعنَ
ni (f) - nutid
waqa3tunna
وَقَعتُنَّ
ni (f) - dåtid
taqa3na
تَقَعنَ
ni (f) - subjunktiv
taqa3na
تَقَعنَ
ni (f) - jussiv
de (m)
yaqa3uuna
يَقَعُونَ
de (m) - nutid
waqa3uu
وَقَعُوا
de (m) - dåtid
yaqa3uu
يَقَعُوا
de (m) - subjunktiv
yaqa3uu
يَقَعُوا
de (m) - jussiv
de (f)
yaqa3na
يَقَعنَ
de (f) - nutid
waqa3na
وَقَعنَ
de (f) - dåtid
yaqa3na
يَقَعنَ
de (f) - subjunktiv
yaqa3na
يَقَعنَ
de (f) - jussiv
ni två
taqa3aani
تَقَعَانِ
ni två - nutid
waqa3tumaa
وَقَعتُمَا
ni två - dåtid
taqa3aa
تَقَعَا
ni två - subjunktiv
taqa3aa
تَقَعَا
ni två - jussiv
de två (m)
yaqa3aani
يَقَعَانِ
de två (m) - nutid
waqa3aa
وَقَعَا
de två (m) - dåtid
yaqa3aa
يَقَعَا
de två (m) - subjunktiv
yaqa3aa
يَقَعَا
de två (m) - jussiv
de två (f)
taqa3aani
تَقَعَانِ
de två (f) - nutid
waqa3ataa
وَقَعَتَا
de två (f) - dåtid
taqa3aa
تَقَعَا
de två (f) - subjunktiv
taqa3aa
تَقَعَا
de två (f) - jussiv
Imperativ
du (m)
qa3
قَع
du (m) - imperativ
du (f)
qa3ii
قَعِي
du (f) - imperativ
du (dual)
qa3aa
قَعَا
du (dual) - imperativ
ni (m)
qa3uu
قَعُوا
ni (m) - imperativ
ni (f)
qa3na
قَعنَ
ni (f) - imperativ
Verb i dåtid böjs genom att slutet ändras.
Verb i nutid böjs genom att både början och slutet av ordet ändras.
Den vanligaste nutidsformen är imperfekt indikativ, den kallas jag bara nutid i tabellen ovan.
Subjunktiv (som även kallas imperfekt subjunkiv) används efter subjunktivpartiklarna att och kommer inte att.
Jussiv (som även kallas imperfekt jussiv) används bland annat efter partikeln lam för att negera dåtid.
Imperativ används vid uppmaningar.