Böjningsformer av verbet 'att stanna, stÃ¥ stilla'
nutid
dåtid
subjunktiv
jussiv
jag
'aqifu
أَقِفُ
jag - nutid
waqaftu
وَقَفتُ
jag - dåtid
'aqifa
أَقِفَ
jag - subjunktiv
'aqif
أَقِف
jag - jussiv
du (m)
taqifu
تَقِفُ
du (m) - nutid
waqafta
وَقَفتَ
du (m) - dåtid
taqifa
تَقِفَ
du (m) - subjunktiv
taqif
تَقِف
du (m) - jussiv
du (f)
taqifiina
تَقِفِينَ
du (f) - nutid
waqafti
وَقَفتِ
du (f) - dåtid
taqifii
تَقِفِي
du (f) - subjunktiv
taqifii
تَقِفِي
du (f) - jussiv
han
yaqifu
يَقِفُ
han - nutid
waqafa
وَقَفَ
han - dåtid
yaqifa
يَقِفَ
han - subjunktiv
yaqif
يَقِف
han - jussiv
hon
taqifu
تَقِفُ
hon - nutid
waqafat
وَقَفَت
hon - dåtid
taqifa
تَقِفَ
hon - subjunktiv
taqif
تَقِف
hon - jussiv
vi
naqifu
نَقِفُ
vi - nutid
waqafnaa
وَقَفنَا
vi - dåtid
naqifa
نَقِفَ
vi - subjunktiv
naqif
نَقِف
vi - jussiv
ni (m)
taqifuuna
تَقِفُونَ
ni (m) - nutid
waqaftum
وَقَفتُم
ni (m) - dåtid
taqifuu
تَقِفُوا
ni (m) - subjunktiv
taqifuu
تَقِفُوا
ni (m) - jussiv
ni (f)
taqifna
تَقِفنَ
ni (f) - nutid
waqaftunna
وَقَفتُنَّ
ni (f) - dåtid
taqifna
تَقِفنَ
ni (f) - subjunktiv
taqifna
تَقِفنَ
ni (f) - jussiv
de (m)
yaqifuuna
يَقِفُونَ
de (m) - nutid
waqafuu
وَقَفُوا
de (m) - dåtid
yaqifuu
يَقِفُوا
de (m) - subjunktiv
yaqifuu
يَقِفُوا
de (m) - jussiv
de (f)
yaqifna
يَقِفنَ
de (f) - nutid
waqafna
وَقَفنَ
de (f) - dåtid
yaqifna
يَقِفنَ
de (f) - subjunktiv
yaqifna
يَقِفنَ
de (f) - jussiv
ni två
taqifaani
تَقِفَانِ
ni två - nutid
waqaftumaa
وَقَفتُمَا
ni två - dåtid
taqifaa
تَقِفَا
ni två - subjunktiv
taqifaa
تَقِفَا
ni två - jussiv
de två (m)
yaqifaani
يَقِفَانِ
de två (m) - nutid
waqafaa
وَقَفَا
de två (m) - dåtid
yaqifaa
يَقِفَا
de två (m) - subjunktiv
yaqifaa
يَقِفَا
de två (m) - jussiv
de två (f)
taqifaani
تَقِفَانِ
de två (f) - nutid
waqafataa
وَقَفَتَا
de två (f) - dåtid
taqifaa
تَقِفَا
de två (f) - subjunktiv
taqifaa
تَقِفَا
de två (f) - jussiv
Imperativ
du (m)
qif
قِف
du (m) - imperativ
du (f)
qifii
قِفِي
du (f) - imperativ
du (dual)
qifaa
قِفَا
du (dual) - imperativ
ni (m)
qifuu
قِفُوا
ni (m) - imperativ
ni (f)
qifna
قِفنَ
ni (f) - imperativ
Verb i dåtid böjs genom att slutet ändras.
Verb i nutid böjs genom att både början och slutet av ordet ändras.
Den vanligaste nutidsformen är imperfekt indikativ, den kallas jag bara nutid i tabellen ovan.
Subjunktiv (som även kallas imperfekt subjunkiv) används efter subjunktivpartiklarna att och kommer inte att.
Jussiv (som även kallas imperfekt jussiv) används bland annat efter partikeln lam för att negera dåtid.
Imperativ används vid uppmaningar.