Böjningsformer av verbet 'att vara angelägen, vara ihärdig'
nutid
dåtid
subjunktiv
jussiv
jag
'um3inu
أُمعِنُ
jag - nutid
'am3antu
أَمعَنتُ
jag - dåtid
'um3in
أُمعِن
jag - subjunktiv
'um3in
أُمعِن
jag - jussiv
du (m)
tum3inu
تُمعِنُ
du (m) - nutid
'am3anta
أَمعَنتَ
du (m) - dåtid
tum3in
تُمعِن
du (m) - subjunktiv
tum3in
تُمعِن
du (m) - jussiv
du (f)
tum3iniina
تُمعِنِينَ
du (f) - nutid
'am3anti
أَمعَنتِ
du (f) - dåtid
tum3inii
تُمعِنِي
du (f) - subjunktiv
tum3inii
تُمعِنِي
du (f) - jussiv
han
yum3inu
يُمعِنُ
han - nutid
'am3ana
أَمعَنَ
han - dåtid
yum3in
يُمعِن
han - subjunktiv
yum3in
يُمعِن
han - jussiv
hon
tum3inu
تُمعِنُ
hon - nutid
'am3anat
أَمعَنَت
hon - dåtid
tum3in
تُمعِن
hon - subjunktiv
tum3in
تُمعِن
hon - jussiv
vi
num3inu
نُمعِنُ
vi - nutid
'am3annaa
أَمعَنَّا
vi - dåtid
num3in
نُمعِن
vi - subjunktiv
num3in
نُمعِن
vi - jussiv
ni (m)
tum3inuuna
تُمعِنُونَ
ni (m) - nutid
'am3antum
أَمعَنتُم
ni (m) - dåtid
tum3inuu
تُمعِنُوا
ni (m) - subjunktiv
tum3inuu
تُمعِنُوا
ni (m) - jussiv
ni (f)
tum3inna
تُمعِنَّ
ni (f) - nutid
'am3antunna
أَمعَنتُنَّ
ni (f) - dåtid
tum3inna
تُمعِنَّ
ni (f) - subjunktiv
tum3inna
تُمعِنَّ
ni (f) - jussiv
de (m)
yum3inuuna
يُمعِنُونَ
de (m) - nutid
'am3anuu
أَمعَنُوا
de (m) - dåtid
yum3inuu
يُمعِنُوا
de (m) - subjunktiv
yum3inuu
يُمعِنُوا
de (m) - jussiv
de (f)
yum3inna
يُمعِنَّ
de (f) - nutid
'am3anna
أَمعَنَّ
de (f) - dåtid
yum3inna
يُمعِنَّ
de (f) - subjunktiv
yum3inna
يُمعِنَّ
de (f) - jussiv
ni två
tum3inaani
تُمعِنَانِ
ni två - nutid
'am3antumaa
أَمعَنتُمَا
ni två - dåtid
tum3inaa
تُمعِنَا
ni två - subjunktiv
tum3inaa
تُمعِنَا
ni två - jussiv
de två (m)
yum3inaani
يُمعِنَانِ
de två (m) - nutid
'am3anaa
أَمعَنَا
de två (m) - dåtid
yum3inaa
يُمعِنَا
de två (m) - subjunktiv
yum3inaa
يُمعِنَا
de två (m) - jussiv
de två (f)
tum3inaani
تُمعِنَانِ
de två (f) - nutid
'am3anataa
أَمعَنَتَا
de två (f) - dåtid
tum3inaa
تُمعِنَا
de två (f) - subjunktiv
tum3inaa
تُمعِنَا
de två (f) - jussiv
Verb i dåtid böjs genom att slutet ändras.
Verb i nutid böjs genom att både början och slutet av ordet ändras.
Den vanligaste nutidsformen är imperfekt indikativ, den kallas jag bara nutid i tabellen ovan.
Subjunktiv (som även kallas imperfekt subjunkiv) används efter subjunktivpartiklarna att och kommer inte att.
Jussiv (som även kallas imperfekt jussiv) används bland annat efter partikeln lam för att negera dåtid.
Imperativ används vid uppmaningar.